Feeds:
Inlägg
Kommentarer

2014 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 5,600 times in 2014. If it were a NYC subway train, it would take about 5 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Lite skamligt erkänner jag att sorgen lagt sig till att vila lite. Inte alls så att den är borta eftersom jag var dag tänker på dig mitt älskade och högst saknade barn, men…

Efter otaliga timmars terapi, av otaliga tankar om att följa efter. Ideer om att jag bar skuld, vånda över det jag missat bytte jag taktik och såg istället allt det positiva jag fick med dig. Jag såg dig som den största gåvan av dem alla i mitt liv. Vår tid prisas inte sörjs, jag ser oss. Tittar tillbaka på äventyren, alla händelser vi fick uppleva ihop. Det betyder mer än allt det svarta som kom med ditt självmord. Jag bäddar in sorgen i kärlek, vackra tankar.

I ett fortsatt tillstånd där jag talar till dig inom mig själv, i min egen andlighet och då faller det dåliga samvetet till ro över att jag inte skriver så ofta längre. Att jag lever och du är död. För du är ju alltid en bit av mitt liv och du följer med på min färd i livet och jag din i himmelriket. Det Kimpan är kärlekens band mellan dig och mig. Mor och son i evighet. Jag älskar dig.

Min ängel saknas mig

Jag är trött fast jag sovit så länge så är jag oavsett detta faktum jättetrött, allt kännas trögt just nu. Maken sitter i kö till telia för över 30 minuter sedan så var det på 54 i kö nu är det bara 15 i kö före, tjoho. Det är inte klokt att det är så här trögt att få deras hjälp, det innebär ju att det måste finnas massor av problem för dem att korrigera..

Ja nu har jag flyttat eller vi har flyttat igen tillbaka till Deje och det känns skönt att vara i lägenheten som fått sig en uppryckning av oss mitt i flytten då vi har målat om två rum och tapetserat hallen så nu är det fint och trivsamt här och jag kan känna en närhet till de fina minnen vi har ifrån samma plats och närheten till min son, jag startade nästan direkt med att göra hans minnesplats klar, satte ned hans ros och planterade blommor och la dit hans stenar. det är vackert och jag känner mig nöjd, det är positivt för mig att komma tillbaka hit, det är hemma men jag saknar min Kim hela tiden, han borde ha kommit hem nu druckit kaffe med mig och suttit och pratat, men vi får aldrig mera ha det så och det känns hårt för mig. Livet måste gå vidare, frågan är bara hur det ska se ut, jag är fortfarande sjukskriven och har inte fått tillbaka livsglädjen även om jag börjar känna mig lite bättre.

Det är ett skräckens tempel jag blivit inlåst i, min egen inre hydda, livet är så tungt, så overkligt, jag sitter som en fånge inuti mig själv. Sorg så tung att jag inte fattar hur jag orkar bära på den, det är hemskt, det har gått fem långa månader sedan du hängde dig och det känns stundvis som om det vore igår polisen kom hit, tiden har försvunnit för mig, begreppet liv har försvunnit, jag lever i mitt eget inre vacum som jag ber skall släppa. Jag vill känna att jag har ett liv trots att du gett dig av ifrån mig älskade godaste sonen min, nu är det mest så att jag ser livet från insidan, jag reflekterar men känner mig tom. Måste tillbaka ut ur detta skräckens herravälde som råder över mig, alla dessa sorgfyllda tankar, måste få möjligheten att känna att blodet rinner genom mina ådror igen det är så kallt i mitt liv nu, tomhet som skaver. jag vill minnas dig med glädje och hjärtlig värme inte som sorg, jag vill kunna känna att jag är lyckligt lottad som fick ta del av ditt liv, inte bara sakna dig. Det är fem långa och hemska månader i morgon, månader av ångest, samvetskval, sorg, saknad och massor av tårar, jag gråter inifrån min själ. Att mista dig Kimpan, var att mista mig själv på ett sätt som att dö en liten bit och aldrig mera få den delen tillbaka i sitt inre, den finns där men fungerar aldrig mera.

Jag är så ledsen men på samma gång så stolt att just du var min son jag är så lyckligt lottad att just jag blev din mamma, men nu är du på andra sidan vart den nu finns, himlen säger vissa, jag säger här men i en annan dimension än oss andra. Du kan se mig men jag ser inte dig, inte nu i alla fall. En dag hoppas jag få känna din närhet, kanske den dagen kommer då jag slutar försöka fånga din uppmärksamhet. Älskade Kim jag kommer aldrig förstå ditt val och kanske är det inte för mig att förstå varför du valde att ta ditt liv, jag önskar du stannat men vad hjälper det mig nu eller dig, du valde att gå och jag har svårt att komma till rätta med det, jag får inte in det helt att du är borta för alltid. I morgon ska jag tända ditt ljus på minneslunden och jag hoppas du kan se mig, känna mig, känna den kärlek jag bär på inom mig. All saknad jag känner efter dig mitt älskade barn, det känns inte rätt att det ska vara så, du borde vara kvar..

Älskar Dig för Evigt! Mamma

Slog på din dator, försökte att få till nätverket på den men enligt felmeddelandet så finns inget nätverkskort eller så är en kabel felkopplad, jag gav upp bara att se ditt namn som jag vet att du själv skrivit in gjorde att tårar forsade, jag orkar inte hjärtat, jag är inte stark nog ännu. jag saknar dig så fruktansvärt mycket, fattar fortfarande inte att det är så här det ska vara i resten av mitt liv, snälla Kim jag ber dig jag vill känna din närhet. Hur ska jag lyckas att bli hel igen? Du finns ju inte med mig mer, jo jag vet att jag har tjejerna, maken och barnbarnen min mamma och pappa, men jag har inte dig mer och det finns inget som råder bot på det älskade Kim, min förtvivlade saknad är så stark.

Det känns skönt att gråta, att släppa ut min förtvivlan, det är ingen som ser mig, jag kan bara sitta här och vara mig själv, låta det som gör så ont komma ut, ventilera. Tänka, ja jag kan skrika också om jag vill. Fats det jag gör är att be dig finnas vid min sida, låta mig känna din närhet. Jag förstår inte hur du tänkte den dagen du gav upp, jag vill inte förstå hur det fungerar för då kanske jag själv ger upp ändå fortsätter jag söka efter svaren som jag aldrig kan få. Älskade hjärtat det skulle varit vi två mot världen, mor och son, hur tänkte du att jag skulle orka nu?

Allt vi hade tillsammans, alla tankar vi delat, bilder, sorger och glädjestunder, du bara gav upp dem. Vart är du nu? Finns det en himmel? Är du en ängel? Jag kallar mig en änglamor. Jag söker din röst i vinden, hoppas att höra några ord, men jag har inte fångat ett enda, jag har letat efter en bro att kliva över för att komma till dig, men ingenstans finns den väg som tar mig till dig. Jag står kvar på jorden och jag saknar dig. Älskade Kim det finns ingen enda som kunde ge mig så mycket inombords som du, snälla hjälp mig. Vart är du nu?

Älskad, saknad och aldrig någonsin glömd av din mamma

Min son, min underbare son

Wikipedia om Självmord, suicid, är den medvetna handlingen att ta sitt eget liv. Orsaken till att människor försöker begå självmord är många: Ofta finns där en känsla av hopplöshet, en brist på framtidstro och en låg värdering av det egna livet, vilka alla är symptom på depression, men behöver inte vara depression. En orsak kan vara en klar insikt om livet som långrandigt och förödmjukande. Självmord föregås ofta av en personlig kris och inte sällan ett intensivt intag av alkohol eller andra droger som en del i själva självmordet eller för att övervinna rädslan att ta steget att med andra medel ta sitt liv. Ibland väljer människor med smärtsamma sjukdomar att ta sitt liv istället för att invänta en oundviklig död (inväntar en oundviklig död gör vi alla).

Det är så konstigt att tänka på att min son gjorde det, han tog sitt liv, utplånade framtiden och han hade varit deprimerad och jag fick ingenting veta, jag gick i min fina tro av att allt var bra, att min son mådde bra. Vi pratade och han sa ingenting, nu sitter jag här och kan inte leva det liv jag levde längre, nu måste jag leva ett liv efter självmordet, jag är dömt till att sakna tills dess att jag själv dör en dag för då hoppas jag att få träffa min son igen. Ja jag är en av de människor som vandrar här som har en tro på att det är så, att det finns en ANDRA SIDAN. Vad tror du? Det är konstigt men fram till min sons självmord tänkte jag inte ett dugg på döden men nu är den min ständiga följeslagare, finns där hela tiden så märkbar, gör sig påmind och jag kan ingenting göra för att stoppa den för min son är död. Jag går till en kyrkogård, till en minneslund och tänder hans ljus, jag försöker få en förnimmelse av hans ande, men jag är inte mottaglig och jag förbannar det. Jag vill känna. Jag gråter för att min son tog farväl av den här platsen där vi vandrar kvar och jag vet vissa dagar inte ens hur jag ska stå ut med att leva, men jag gör det likväl. Det finns bitterhet inom mig, mot människor som vetat och inget sagt, det finns bitterhet över att livet var så hårt att min son kände att han ville dö, jag känner bitterhet över att han tog sitt liv, ilska över att han lämnat mig så här. Mår illa när jag tänker på hur hans liv slutade, hängande i ett par datakablar. Jag förbannar livet för att det är så svårt, men jag lever likväl. Jag saknar min son varenda dag, jag saknar hans skratt, jag saknar hans bråk, jag saknar allt som aldrig mer kommer att bli, jag saknar framtiden som han tog med sig på sin resa till det där okända som vi inte vet något om. Jag är en trasig människa, där själen skurits sönder, jag läcker livslust, rakt ut det bara rinner och rinner. Saknaden, den smärta den ger det finns inget botemedel. Jag går till minneslunden och tänder ljus, jag ser lågan brinna och tänker på hur min sons låga släcktes och dessa stunder hatar jag livet, hatar så att hela mitt inre sprutar likt lava i en levande vulkan. Känner den förtvivlade orättvisekänslan bita tag i mitt inre, trasar sönder det som finns kvar, min son, herregud min son är död.