Saknaden gör att mitt inre känns som det krampar, hårt och obarmhärtigt, jag älskar dig min ängel och nog förstår du väl att jag inte vill du skall vara död. Det känns så oerhört plågsamt att mista dig. Varför blev allt så här, blev du sjuk, hände det något inom dig? Varför talade du inte med oss andra, vi hade hjälpt dig vi hade gett vårt liv för dig. Nu saknar vi, jag saknar dig varenda dag i mitt liv, det är inte det liv jag önskat oss. Du valde att lämna oss och jag förstår inte varför, jag vill ju inte att du ska vara död. Tiden har gått snart närmar det sig 5 långa månader av sorg, du betydde allt för mig min älskade ängel och det gör du fortfarande men nu med en stor dos smärta. Jag har en inre längtan av att få träffa dig, få känna dina kramar och höra dig säga: Det ordnar sig mamma, men ingenting är mera så enkelt, Du gav dig av och lämnade oss i en evig förbannelse, det var ditt val. Önskar jag förstått vad som rörde sig inom dig men det fanns inte där att se, jag missade allt och nu är du borta. Jag lever, jag har valt att leva men inte utan smärta. Varje dag innebär smärta och förtvivlan för du var mitt älskade barn. Nu vilar du i Sunnes vackra minneslund och jag hoppas i mitt hjärta att du funnit ro och frid, jag önskar varje dag att änglamödrar smeker din kind och att du känner dig fri. För mig blir livet aldrig mera det samma, jag får vandra osalig här, men jag har valt att leva och då är det som det är. Jag besökte minneslunden igår och tände ditt ljus, jag bar en önskan att du såg mig från din plats i himlen, att du ser min kärlek till dig min älskade änglason.
Mamma
sorgearbetet och framtiden 